LindaSandén

Jag måste skriva av mig känner jag..
Jag känner att jag inte räcker till. Jag känner att jag alltid kommer sist och det är aldrig jag som står högst upp. Jag har altid velat stå i centrum, alltid velat synas, men alltid varit nummer 2.
Sen så händer det saker som får en att inse att man faktiskt inte räcker till. Jag vill göra saker som jag tror att jag inte klarar av, men faktiskt borde klara av. Jag har så många mål som jag vill uppnå, men jag kommer aldrig ända fram.  När jag tror att saker inte kan bli värre så rinner bägaren över totalt och jag bryter ihop.
Folk tröstar och säger "jag förstår dig", men det gör de inte! Du förstår inte förräns du har suttit i samma situation, du kan försöka förstå, men du kommer aldrig förstå mina känslor för du har inte varit med om det jag har varit med om.
Och jag hatar att se, några gå på någon, jag hatar att se någon stå och känna sig svag och hjälplös, för jag förstår dom. så in i h*lvete!
Jag har mardrömmar i princip varenda natt, vaknar svettandes, slår, bits, sparkar och pratar i sömnen.
Tar mina tabletter varenda kväll. Och man känenr sig så hjälplös, jag vill verkligen inte göra det. Jag vill kunna stå på egna ben och klara allt, utan mediciner, psykologer, läkare osv. Jag ser upp något så otroligt till min kusin Karin Sandén som när hon var lika gammal som jag, åkte till Australien och pluggade, hon står på egna ben. Och hon gör vad hon vill. Jag vill också kunne göra så. Jag vill kunna resa ensam. Jag vill inte behöva vara beroende av andra hela tiden. Jag vill kunna sova ensam och få sova och verkligen vara utvilad.
Jag vill kunna börja skolan igen, gå dit varje dag och orka med allt.
Mina nära bevisar hela tiden för mig att jag räcker som jag är, att dom älskar mig för den jag är. Men dom kan inte övertyga mig. Jag vet att dom menar väl. Men innerst inne finns det något som säger "Nej!". Jag vill tro på allt folk säger, men det går inte alltid så bra.
Så känns det att leva med panikångest, depressioner och sömnproblem ..


/lindasandén